|
I detta kapitel presenteras de strategier som föreslås användas under planeringsperioden 2007 till och med 2009.
Svenska kyrkans nationella nivå står till förfogande för församlingar och stift, bland annat för uppgiften att som en del av kyrkan förkunna evangelium i ord och handling där detta bör ske samlat. När detta sker agerar den nationella nivån som företrädare för Svenska kyrkan.
Den ekumeniska rörelsen, där Svenska kyrkan är en viktig deltagare, syftar ytterst till att förverkliga evangeliets uppfordran till den samlade kyrkans enhet. I framväxten av denna rörelse har Svenska kyrkan fått möjlighet att i många sammanhang agera som brobyggare mellan kyrkor och kyrkofamiljer. Denna roll har varit och är fortsättningsvis viktig och något som skall värnas och utvecklas i framtiden. Svenska kyrkan stödjer därför i sitt ekumeniska engagemang de sammanhang där kyrkor och samfund från olika kyrkofamiljer ges en möjlighet att utveckla sina ekumeniska relationer.
Genom att bidra till finansiering av Sveriges Kristna Råd (SKR), Kyrkornas världsråd (KV), Konferensen för europeiska kyrkor (KEK), Lutherska världsförbundet (LVF) och inom ramen för Borgåöverenskommelsen understödjer Svenska kyrkan en väl fungerande grundläggande struktur för goda ekumeniska relationer. Genom att i första hand söka delta i det konkreta ekumeniska samarbete som utförs i de nätverk som dessa organisationer står bakom bidrar kyrkan till att dessa organisationer förblir relevanta i vår samtid.
Utöver det samarbete som äger rum inom internationella ekumeniska organisationer och nätverk, står Svenska kyrkan bilateralt i nära relation till kyrkor runt om i världen. Samarbetet befästs genom avtal om kyrkogemenskap, i andra överenskommelser om samarbete och i fördjupade dialoger. Under planeringsperioden kommer detta arbete att kräva omfattande insatser. Ett arbete har inletts för att formulera strategier för långsiktig kyrkosamverkan. När det arbetet är slutfört kan förskjutningar i samarbetet komma att ske, dock utan att öka det totala antalet bilaterala kyrkorelationer.
En tendens inom den internationella ekumeniken är att regional samverkan utvecklats på allt fler håll. För Svenska kyrkans del gäller det Theobaldarbetet i Östersjöregionen och Barentssamverkan på Nordkalotten. Vi kommer att följa detta aktivt samtidigt som huvudansvaret ligger kvar regionalt. Tillsammans med Biskopsmötet formuleras framtida prioriteringar i Svenska kyrkans ekumeniska arbete.
En stor del av de kontakter som Svenska kyrkan har med offentliga myndigheter, folkrörelser och frivilligorganisationer samordnas av nationell nivå. Svenska kyrkan är representerad i ett 50-tal olika nätverk och samarbetsorgan med andra företrädare för organisationer i samhället. Sedan relationsändringen år 2000 har medverkan i denna typ av nätverk varit en viktig strategi för att tydliggöra Svenska kyrkan som en fristående aktör i samhället. Denna strategi har påverkat såväl vilka samarbeten som har prioriterats som på vilket sätt den nationella nivån utformar sitt deltagande i olika sammanhang. Pågående och eventuellt nya samarbeten måste prövas utifrån i vilken utsträckning ett deltagande bedöms vara angeläget för verksamheten på nationell nivå och i vilken utsträckning Svenska kyrkans specifika kompetens kan bidra till samarbetet.
Förväntningarna på att Svenska kyrkan skall delta i olika nätverk och samarbeten i viktiga samhällsfrågor är mycket stora och växer, samtidigt som resurserna för detta arbete på nationell nivå inte kan ökas nämnvärt. En viktig konsekvens av detta har varit att vi i möjligaste mån söker ha kontakter med centrala myndigheter och paraplyorganisationer genom eller i samarbete med SKR, något som är viktigt även av ekumeniska skäl.
Mission och diakoni tillhör församlingens grundläggande uppgift. Svenska kyrkans nationella nivå har enligt kyrkoordningen ansvaret att samordna och utveckla kyrkans internationella mission och diakoni. Därmed står det klart att Svenska kyrkan inte, till skillnad från många andra kyrkor, bedriver så kallad sällskapsmission, där ett missionssällskap eller en enskild församling sänder ut missionärer och tar ansvar för dem. Svenska kyrkan bedriver istället en kyrkomission, det vill säga Svenska kyrkan som helhet har ansvaret. Den nationella nivån ansvarar för att samordna detta arbete. Under planeringsperioden bedrivs Svenska kyrkans arbete särskilt inom områdena försoningsarbete, församlingsutveckling, ekumenik, religionsdialog, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling.
Svenska kyrkans engagemang i internationell mission är ett uttryck för önskan att fördjupa och vidareutveckla samarbetet med kyrkor i andra delar av världen. Nya frågor ställer alla kyrkor inför nya utmaningar, såsom hiv/aids- epidemin, behovet av samarbete och förståelse över religionsgränser, hotet om en förödd miljö och fattigdom. Att fortsätta samtalet om den internationella missionens förändrade innebörd är en viktig uppgift under hela planeringsperioden.
I det internationella diakonala arbetet är huvuduppgiften att i samverkan med kyrkor och andra medverka till att människor ges grundläggande förutsättningar att leva ett liv i värdighet. En del av arbetet sker för att bistå människor i akuta katastrofsituationer. Det arbetet sker huvudsakligen i samverkan med LVF:s och KV:s gemensamma organ ACT – Action by Churches Together. Svenska kyrkan har två strategier som syftar till att förstärka kyrkornas katastrofarbete.
Den ena gäller att stärka ACT-kontorets kapacitet och att forma arbetet så att det kan leda till en uthållig utveckling efter den akuta fasen och så att de ”glömda” katastroferna ges uppmärksamhet. Det sker genom en aktiv medverkan av Svenska kyrkan, med såväl personal och ekonomiska resurser som genom att på andra sätt vara en aktiv partner i nätverket.
Den andra är en satsning på att ställa personal med kompetens på det psykosociala området till förfogande i akuta katastrofsituationer. Den kompetens som byggts upp inom Svenska kyrkan på detta område är nu efterfrågad runt om i världen och håller på att bli ett av kännetecknen på ACT:s verksamhet i katastrofsituationer.
Det långsiktiga utvecklingssamarbetet sker genom arbete inom ramen för LVF och KV, men också i ett bilateralt samarbete med kyrkor eller kyrkonära organisationer. Strävan är att stödja verksamhet som syftar till att bekämpa fattigdom. I växande omfattning samarbetar Svenska kyrkan med bland andra ECLOF (den ekumeniska lånefonden) och Oikocredit som ger kreditmöjligheter till fattiga människor. Den mobilisering av lokala resurser som dessa organisationer bidrar till, möjliggör inkomstbringande investeringar för dem som annars är helt hänvisade till gåvor.
Nationell nivå har enligt kyrkoordningen ett särskilt ansvar för gemensam information. Eftersom all kommunikation samverkar måste intern, inomkyrklig och extern kommunikation hållas samman.
Genom den kommunikationsplattform som antogs av Kyrkostyrelsen 2004, och som sedan har antagits av merparten av stiften, finns en gemensam utgångspunkt för hur Svenska kyrkans kommunikation ska utformas. Genom kärnvärdena närvaro, öppenhet och hopp, kan kyrkan gestaltas. Guds närvaro och öppenhet, och Gud som grunden för allt hopp kan göras tydligt för fler. Här finns en gemensam grund för Svenska kyrkans medlemskommunikation.
För att detta ska kunna konkretiseras kommer under planeringsperioden en rad strategier för kommunikationsområdet att utarbetas. Många församlingar efterfrågar verktyg och stöd på kommunikationsområdet, det gäller såväl innehållsfrågor som stöd i teknik och utförande. Därför kommer arbetet på nationell nivå att inriktas på arbete med inomkyrklig kommunikationsstrategi, webbstrategi och mediestrategi. Arbetet med den visuella strategin fortsätter. Implementeringen av själva kommunikationsplattformen och kyrkans innehållsfrågor kommer att pågå under hela perioden.
Inom de områden som betecknats som särskilda utmaningar för Svenska kyrkan i skrivelsen, kommer kommunikationsarbetet att stärkas. Detta gäller särskilt området barn och unga.
Medlemskommunikation och medlemsvård är i sig själv prioriterade områden. Genom en god kommunikation med medlemmarna kan visionen om en kyrka som människor har en positiv relation till och känner glädje över att tillhöra förverkligas. Detta sker på flera sätt. Människors kunskap om vad Svenska kyrkan är och gör, behöver stärkas. Det är den som i grunden ger möjlighet att förändra attityder, och som i sin tur bygger relation. Hur Svenska kyrkans olika delar hänger samman och samverkar är en annan viktig utmaning att tydliggöra. Många är positiva till Svenska kyrkans diakonala engagemang, men känner inte till hur det uttrycks. Den internationella kommunikationen är en viktig kontaktyta som ytterligare behöver utvecklas. I utlandskyrkan möter Svenska kyrkan många medlemmar och kommunikationen med dem är viktig både ute och hemma.
Frågan om ökad samhörighet är mycket viktig för Svenska kyrkan i framtiden. Denna fråga kommer att ägnas särskild uppmärksamhet under perioden. Här finns såväl teologiska som kommunikativa och administrativa konsekvenser att belysa. Det är av stor vikt att hela kyrkans kompetens och förmåga tas tillvara, på så sätt kan också kommunikationen med medlemmarna stärkas. Också en ökad samhörighet bland dem som är anställda och förtroendevalda är av stor vikt för kyrkans framtida förmåga att förkunna evangelium i ord och handling. Detta är en del av den gemensamma informationen som behöver stärkas under perioden.
Eftersom all kommunikation sker på mottagarens villkor är det mycket viktigt att veta hur medlemmar i olika målgrupper själva önskar kommunicera med Svenska kyrkan. Webben är här en nyckelkanal, där det under planeringsperioden kommer att ske ett bredare arbete med att göra information från alla nivåer tillgänglig och brukbar. Interaktiviteten behöver stärkas, det gäller såväl svenskakyrkan.se och som på internet överhuvudtaget.
Media – tidningar, radio och TV – är av största vikt i medlemskommunikationen. Såväl strategier som ett kontinuerligt pressarbete och särskilda satsningar inom speciellt TV-mediet bygger denna grund starkare inför framtiden och kommer att prioriteras.
Den nationella nivån har uppgiften att vara kyrkans röst utåt såväl i det svenska samhället som internationellt. Härigenom bidrar den nationella nivån till att evangelium om Jesus Kristus förkunnas och tolkas i vår tid. Deltagandet präglas av vår tillhörighet till den världsvida gemenskapen och är inriktat på att värna människans värdighet och skapelsens integritet.
Att ge kyrkan röst i samhället är ett gemensamt ansvar för alla som hör till Svenska kyrkan. Den nationella nivån har en särställning genom att många vänder sig hit och efterfrågar en tydlig kyrkans röst. Därmed har den nationella nivån ett särskilt ansvar för att kyrkans röst ska göra sig hörd på bästa sätt. Detta skall dock inte uppfattas som att den nationella nivån är kyrkans enda röst eller att kyrkans röst bara kan göras hörd av den nationella nivån.
Under de senaste åren har medias intresse för kyrkan ökat, både när det gäller dess budskap och när det gäller att granska dess verksamhet. Det är nödvändigt att den nationella nivån har en väl fungerande relation till media. Strävan är att den skall präglas av öppenhet, tydlighet och tillgänglighet. Svenska kyrkan har genom sin verksamhet i Sverige och sina ekumeniska kontakter tillgång till unika erfarenheter. Det är viktigt att kyrkan bygger sin opinionsbildande verksamhet på evangeliets budskap, på den bredd som den rikstäckande verksamheten medför och på det djup som relationen till den världsvida kyrkan ger. Regelbundet aktualiseras frågor där kyrkan har en tydlig uppfattning, och då skall den nationella nivån vara aktiv i opinionsbildningen. Ett av sätten att åstadkomma detta är att erbjuda alltfler förtroendevalda och anställda utbildning och träning för att medverka i media.
En aktiv opinionsbildning måste bygga på kunnighet och saklighet för att vinna förtroende och respekt. Det är nödvändigt att den nationella nivån har god tillgång till kunniga och kompetenta medarbetare och att kyrkans agerande tål en kritisk granskning.
En särskild del av förkunnandet av evangelium i ord och handling är det aktiva arbetet med kulturfrågor. Kyrkan är en viktig kulturbärare genom bland annat sina kyrkobyggnader och sitt musikliv. Det är angeläget att den nationella nivån medverkar till att Svenska kyrkan som helhet kan kombinera uppgiften att förvalta kulturarvet med att anpassa verksamheten till nya förutsättningar och samhällets utveckling.
Svenska kyrkan har ett levande musik- och kulturliv i sina församlingar. Kyrkan på nationell nivå är efterfrågad som samarbetspartner i kulturfrågor. Det är viktigt att delta i kulturarbetet även i sådana sammanhang där kyrkan, utan att styra hela innehållet, bidrar med erfarenheter och infallsvinklar.
En annan viktig strategi har varit att prioritera engagemang där kyrkan genom sin insats når många människor direkt eller indirekt. Exempel på sådana engagemang är Bok & Biblioteksmässan samt utdelandet av Svenska kyrkans filmpris.
Inriktningen för de årliga kulturstipendier Svenska kyrkan delar ut är att stödja lokala initiativ som är nyskapande eller nytolkande samt att uppmärksamma samarbete mellan professionella kulturarbetare och församlingar.
Utredningen Kyrkan mitt i musiklivet har pekat på ett antal strategiskt viktiga områden att bearbeta under planeringsperioden, till exempel fördjupade kontakter med andra delar av samhällets musikliv.
Svenska kyrkan skall både enligt kyrkoordningen och enligt lagen om Svenska kyrkan vara rikstäckande. Den nationella nivån har ett särskilt ansvar för att kyrkan ges förutsättningar att bedriva verksamheten rikstäckande
Att verksamheten är rikstäckande kan inte förstås bara som att alla delar av landet skall beröras av kyrkans aktiviteter. Strävan efter att vara rikstäckande måste också innebära att även språkliga och andra minoriteter i kyrkan har en självklar plats och att den tillhörige som tillfälligt eller permanent befinner sig utomlands omfattas av kyrkans ansvar och omsorg. Slutligen måste en rikstäckande kyrka vara igenkännlig som samma kyrka i alla sina delar.
I Bibeln, kyrkohandboken, psalmboken, evangelieboken och bönboken uttrycks vad kyrkan tror, bekänner och lär. Gudstjänsten återspeglar såväl kyrkans tradition som förnyade former för gemensam tillbedjan. Gudstjänsten skall inte endast ge uttryck för kyrkans tro och tradition utan även stärka och ge näring åt församlingens liv i dag.
Det dominerande inslaget i den nationella nivåns arbete med gudstjänsten under planeringsperioden är en översyn av kyrkohandboken.
Översättningar av kyrkans böcker, också av bibeltexter, behövs för att kyrkans gudstjänster skall vara öppna för allas deltagande. Översättningsarbetet drivs vidare utifrån identifierade behov bland kyrkans språkliga minoriteter.
Organen på nationell nivå har ett självskrivet ansvar för att förvalta det regelverk som styr Svenska kyrkan. Regelverket uttrycks i kyrkoordningen och i Svenska kyrkans bestämmelser.
Strävan är att undvika att kyrkoordningen tyngs av detaljregleringar där detta inte är nödvändigt och att fortlöpande göra mindre justeringar i regelverket där de praktiska erfarenheterna visar att klargöranden och kompletteringar behövs. Detta innebär att Kyrkostyrelsen i vissa fall kan ges befogenhet att besluta om detaljregleringar.
Som nämns på annan plats i denna skrivelse finns ett stort behov av att utveckla nya samverkansformer mellan kyrkliga enheter. Hinder mot sådan samverkan skall i möjligaste mån undanröjas. Vi avser också att, där detta är möjligt, använda den del av kyrkans regelverk som Kyrkostyrelsen förfogar över för att styra utvecklingen mot nya lösningar för hur kyrkans delar skall samverka för att bedriva en rikstäckande verksamhet.
Kyrkan har en demokratisk organisation och uppbyggnad. Det är viktigt att initiativ för att förändra förutsättningarna för tillhörigas delaktighet i verksamhetens styrning och utveckling bereds noggrant och med möjlighet för berörda att påverka processen. Under planeringsperioden kommer ett större utredningsarbete kring demokrati i Svenska kyrkan att slutföras och fortlöpande beskrivas i rapporter och breda remisser.
För en bevarad rättssäkerhet måste det finnas väl fungerande strukturer för överprövning av beslut. Självständigheten för överprövande instanser skall fortsatt värnas.
Den nationella nivån förvaltar det kapital som utgör Svenska kyrkans gemensamma tillgångar. Kapitalet förvaltas i form av värdepapper, genom en fördelning på globala och svenska aktier samt räntebärande papper.
För att sprida de risker som denna typ av förvaltning alltid innebär används ett flertal externa förvaltare som utvecklat en särskild kompetens inom den marknad där förvaltningen sker. De externa förvaltarna får sina uppdrag i kraft av visad förmåga att förvalta i enlighet med kyrkans etiska kriterier, historisk avkastning på annan förvaltning, bedömd förmåga till avkastning i framtiden samt i sista hand kostnad för förvaltningen.
Förvaltning av räntebärande papper med lång bindningstid görs i egen regi, eftersom det inte finns någon uppenbar fördel med en extern förvaltning.
Svenska kyrkan skall förvalta sina medel på ett etiskt försvarbart sätt i enlighet med kyrkans grundläggande värderingar. För att säkerställa detta genomförs, med hjälp av extern och oberoende information, regelbundna kontroller av att de etiska kriterierna följs.
Det finns idag många enheter inom Svenska kyrkan som efterfrågar stöd i kapitalförvaltningsfrågor, vilket bl.a. märks genom ett ökat antal förfrågningar till kyrkokansliet och ett stort intresse för den finanspolicy som fastställts av Kyrkofondens styrelse. För att bättre tillgodose detta behov erbjuder Svenska kyrkan på nationell nivå från 2006 alla delar av kyrkan två externt förvaltade fonder som följer den förvaltningspolicy som gäller för den nationella nivån.
Svenska kyrkans nationella nivå ansvarar för att ta emot kyrkoavgifter och föra dessa vidare till respektive församling, samfällighet och stift. Som en del av detta penningflöde finns ett system för att jämna ut skillnaderna i intäkter och kostnader mellan kyrkliga enheter.
Önskad utjämningseffekt skall uppnås genom att Svenska kyrkan på nationell nivå följer utvecklingen i kyrkans ekonomiska förutsättningar och kontinuerligt vidtar nödvändiga förändringar i utjämningssystemet. Under planeringsperioden analyseras bland annat om demografiska förändringar i Sverige och medlemsutvecklingen bör påverka utjämningssystemets utformning.
Intäkter och kostnader för kyrkan förändras i snabbare takt nu än någonsin tidigare. Detta beror på bland annat demografiska förändringar och minskning i antalet tillhöriga. Den nationella nivån skall, genom goda prognoser om den framtida ekonomiska utvecklingen, underlätta för de kyrkliga enheterna att planera för förändrade förutsättningar.
De administrativa kostnaderna för kyrkan måste hållas så låga som möjligt. Ett led i att åstadkomma detta är att fortsätta utveckla och anskaffa verktyg som stimulerar till administrativ rationalisering. Under planeringsperioden kommer bland annat det nya systemet för kollekthantering, som tagits i bruk under 2005, att vidareutvecklas för att underlätta penning-flöden mellan kyrkliga enheter i form av inomkyrklig clearing för förrättningar.
Det är inte realistiskt att sträva efter en väsentligt mer långtgående ekonomisk utjämning mellan församlingar och samfälligheter. Ett komplement till existerande ekonomisk utjämning är att öka samverkan mellan kyrkliga enheter. Vi avser att medverka aktivt till att nya samverkansformer utvecklas under planeringsperioden.
Ett sätt att minska kostnader, som inte innebär organisatorisk samverkan, är centrala upphandlingar av ramavtal för Svenska kyrkan. Detta har blivit mer aktuellt efter år 2000, då det inte längre självklart går att tillämpa kommunala eller statliga upphandlingar. Vi fortsätter att aktivt arbeta för gemensamma upphandlingar.
Samhällsutvecklingen, med en allt mindre andel av befolkningen som yrkesaktiv och därmed en hårdare konkurrens om arbetskraften, leder till att det blir viktigare att med framgång rekrytera och utbilda nya medarbetare i Svenska kyrkan. Att det finns tillgång till tillräckligt många kompetenta medarbetare är en förutsättning för att kunna bedriva en rikstäckande verksamhet. Ansvaret för utbildningen till kyrkans yrken blir därmed en allt mer central fråga för den nationella nivån. I början av planeringsperioden kommer vi att avgöra hur utbildningsgångarna i framtiden bör vara utformade.
Flera av de utbildningsinstitutioner som förbereder nya medarbetare för tjänst i kyrkan har stora ekonomiska problem. Många har svårt att fylla alla utbildningsplatser, samtidigt som en stor del av kostnaderna är fasta och inte kan minskas lika snabbt som antalet studerande. Till dess att den nya utbildningsorganisationen har etablerats behöver nationell nivå ställa extra ekonomiska resurser till utbildningsinstitutionernas förfogande för att möjliggöra eventuell avveckling av överflödig kapacitet och utveckling av nya utbildningsformer. Att på ett ordnat sätt anpassa organisationen till ett förändrat utbildningssystem innebär stora ekonomiska åtaganden för Svenska kyrkans nationella nivå, men omfattningen kan inte beräknas innan förslaget till förändring remissbehandlats och beslutats.
Viktiga strategier när det gäller att förbättra förutsättningarna för rekrytering till tjänst i Svenska kyrkan är dels att öka flexibiliteten, genom att till exempel erbjuda halvtids- och distansutbildning, och dels att minska den ekonomiska belastningen för den enskilde, genom att lämna studiebidrag till dem som vill slutföra utbildning för tjänst i Svenska kyrkan, men inte har möjlighet att få statliga studiebidrag.
Kyrkostyrelsen skall ha en god förmåga att leda och samordna beredskap och agerande i kriser och katastrofer. Insatserna efter flodvågskatastrofen har utvärderats och utlandskyrkans förmåga att agera i denna typ av situationer har analyserats och belysts särskilt. Den kunskap och de erfarenheter som detta gett kommer att vara styrande för den nationella nivåns arbete med krisberedskap och krishantering under perioden. Kriskommissionens arbete och det löpande arbetet med riskanalyser på nationell nivå ger också viktig information.
Inriktningen på arbetet följer tre principer vilka också anges för samhällets krishantering. Ansvarsprincipen innebär att den instans som har ansvar normalt också har ansvar vid kriser, närhetsprincipen innebär att kriser hanteras av dem som är närmast berörda och likhetsprincipen innebär att krishantering sker utan förändringar i organisationen. Dessa principer utgör, tillsammans med en helhetssyn på Svenska kyrkan som en samlad och tydlig organisation, grunden för arbetet med krisberedskap och krishantering.
Kyrkan har en särskild roll när det gäller att skapa gudstjänster, ceremonier och riter som hjälper människor att tillsammans med varandra och Gud bearbeta det som drabbat dem. Här utgör kyrkorum och gudstjänstlokaler en ovärderlig tillgång. Möjligheterna att möta och utveckla denna typ av insatser beaktas i handboksarbetet och i arbetet med nya gudstjänster.
Verksamheten utomlands bedrivs i nära samverkan mellan den nationella nivån och lokala kyrkoråd. Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet, Visby domkapitel och biskopen i Visby har ett särskilt ansvar för verksamhetens utveckling, tillsättning av kyrkoherdetjänster och tillsynen av församlingar och vigda. Huvuddelen av det stöd som ges från den nationella nivån sker i form av utsänd personal.
Arbetet med att färdigställa församlingsinstruktioner kommer att slutföras under planeringsperioden. Implementering av bestämmelser om församlingsordning inleds under 2006 och beräknas pågå under planeringsperioden. Ansvarsfördelningen, vad avser ekonomi, fastigheter och verksamhetsinriktning kommer att fastställas. En viktig strävan är ökad ekonomisk delaktighet från de fastboende. Ett särskilt stöd ges till kyrkoråden i form av utbildning för deras ansvarstagande.
I en snabbt globaliserad värld med en ökande omfattning av resande, studier, arbete och bosättning utomlands finns stora utmaningar till arbete på nya orter. Samtidigt måste verksamhet, där underlaget försvagats, läggas ner eller förändras på annat sätt. Förväntningar på insatser i samband med kriser är mycket stora och under perioden kommer arbetet med kris- och katastrofberedskap att utvecklas.
Förändringar av verksamheten sker efter noggranna utredningar om behov, resurser och möjligheter. För att nå nya grupper eller inleda verksamhet i fler länder kan nya verksamhetskoncept komma att prövas.
Svenska kyrkan har ett stort fastighetsbestånd i utlandet. Fastigheterna ska stödja verksamhetens innehåll. Dessa har inte alltid underhållits på ett planerat sätt vilket kan hindra syftet med verksamheten. Underlag tas nu fram för att ett planerat fastighetsunderhåll ska kunna genomföras och anläggningar renoveras.
För en folkkyrka som skall vara rikstäckande är det nödvändigt att även personer som har ett annat språk än svenska kan vara delaktiga i verksamheten. Eftersom det i många församlingar och stift är fråga om små minoriteter har den nationella nivån ett särskilt ansvar för att stödja verksamhet på andra språk än svenska.
En del av arbetet med språkliga minoriteter riktar sig sedan länge till dem som talar samiska, finska eller teckenspråk – där det i ett betydande antal församlingar sedan länge finns medlemmar som använder dessa språk. Här arbetar den nationella nivån med bland annat stöd till gudstjänstutveckling, materialproduktion för information om Svenska kyrkans verksamhet samt samordning och stöd till jourverksamhet och krisnätverk.
I Svenska kyrkan ryms också medlemmar som tidigare hört till en annan luthersk kyrka och som blivit medlemmar i Svenska kyrkan när de bosatt sig i Sverige. I dessa fall samverkar Svenska kyrkan med andra kyrkor för att erbjuda ett levande gudstjänstliv på modersmålet. Genom avtal har en samsyn kring ansvarsfördelning och åtaganden mellan Svenska kyrkan och dessa andra kyrkor dokumenterats.
Genom invandring etableras vidare nya grupper av språkliga minoriteter främst i förorts- och storstadsförsamlingar. För dessa grupper strävar den nationella nivån efter att stödja församlingars och stifts erfarenhetsutbyte och samverkan när det gäller församlingslivet.
Strävan att alltid integrera arbetet på andra språk i församlingslivet och konsekvenserna av detta klargörs genom det minoritetsprogram för Svenska kyrkan som antas och börjar tillämpas under perioden. Parallellt med detta ses medlemskommunikationen på andra språk över. Inriktningen på denna översyn är att kommunikation mellan befattningshavare inom kyrkan normalt sker på svenska och att bredare medlemskommunikation och informationsarbete på andra språk än svenska sker väl integrerat med annan medlemskommunikation.
Stiften har ansvar för att främja församlingslivets utveckling. Den nationella nivån skall stödja detta främjande.
Det finns medarbetare med forskarkompetens i både församlingar och stift, och det bedrivs också en mängd kyrkorelevant forskning vid institutioner utanför Svenska kyrkan. Inriktningen för forskningsarbetet på nationell nivå är att det permanent skall finnas en självständig forskning med syftet att bidra till Svenska kyrkans teologiska och strategiska reflektion. Genom att en sådan forskning bedrivs på kyrkans nationella nivå kan kyrkan i sin helhet snabbare får tillgång till viktiga rön när det gäller framtida förutsättningar för verksamheten.
Det främjar kyrkans utveckling att det bedrivs en aktiv forskning i kyrkorelevanta frågor. Genom Svenska kyrkans doktorandstipendier och forskarseminarier ges ett stöd till forskarutbildning i ämnen av betydelse för kyrkan, och detta stöd är en viktig strategi för att säkerställa tillgång till ny och aktuell forskning.
Den uppbyggnad som skett av forskarkompetens i Svenska kyrkan är mycket positiv, men den har hittills skett med bristande samlad överblick eller samordning. Det är inte aktuellt att den nationella nivån skall styra vilken forskarkompetens som etableras hos stift och församlingar, men under planeringsperioden kommer arbetet med att förbättra samverkan mellan kyrkans olika forskarresurser att drivas vidare, för att stärka den samlade förmågan till forskning av betydelse för kyrkans verksamhet.
Svenska kyrkan på nationell nivå skall genom medverkan i seminarier, publikationer och gemensamma projekt stimulera forskare vid andra institutioner att bearbeta för Svenska kyrkan relevanta områden.
Det utvecklingsarbete som sker på den nationella nivån bedrivs för att stödja stiftens arbete med att främja församlingslivets utveckling. Det är därför nödvändigt att i dialog med stiften avgöra vilka insatser den nationella nivån skall prioritera. Denna samverkan mellan den nationella nivån och stiften stärks och utvecklas genom det nya riktade stödet för utvecklingsarbete.
Den nationella nivån har unika förutsättningar för överblick och internationell utblick. Det är viktigt att förmågan till omvärldsbevakning och omvärldsanalys stärks, så att stiften kan ges bättre stöd i arbetet med att identifiera framtida utvecklingsbehov.
Under några år har kontakterna med stiftens kanslier stärkts, med inriktningen att stiften i dialog med den nationella nivån skall kunna identifiera aktuella utvecklingsbehov. Strategin att aktivt utveckla samverkan med stiften kvarstår.
Under de senaste åren har en strategi varit att etablera samarbete med diakoniinstitutioner. Det har medfört att nationella centra bildats för löpande utvecklingsarbete i diakonala frågor. Samverkan för etablering av resurscentrum har också utvecklats med partner som Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar. Det är viktigt att det utvecklingsarbete som bedrivs i denna form också blir igenkänt som en del av den nationella nivåns arbete för att stödja stift och församlingar. Under planeringsperioden utvärderas det arbete som bedrivits i form av centrumbildningar för att ge underlag för fortsatt utveckling av denna del av nationell nivås verksamhet.
  
|
